Stegen blev tyngre och tyngre, hade man varit där hade man hört hur de slitna skorna släpade i sanden. Hur långt var det kvar och hur länge skulle han vara tvungen att ta sig fram i detta enformiga landskap. När han hade tagit sig upp för den ena sandbanken, kunde han se nästa. Sand, sand och åter sand, hur kunde det bli så här.
Det som från början var ett äventyr, hade blivit till en mardröm. Sanden knastrade i munnen, den sved i ögonen och den kliade i öronen, och vattnet hade för länge sedan tagit slut. Solens hetta var olidlig, men han hade inget val, han måste vidare, annars väntar bara en sak, en långsam och utdragen död.
Om han fortsatte hade han i alla fall hoppet att komma hem levande, så länge han inte gav upp, så länge han inte lät omständigheterna besegra honom.
Tankarna gick hela tiden runt i huvudet, om det ändå kunde komma några moln som täckte solen, om det ändå kunde regna lite, om sanden kunde ha blivit lite nerkyld, om det plötsligt kunde dyka upp en oas med träd som gav skugga och vatten som släckte törsten.
Bibeln säger så här;
"Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud.
Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden.
När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? Mina tårar är min mat dag och natt, ty ständigt säger man till mig: "Var är nu din Gud?" Detta vill jag tänka på när jag utgjuter min själ: Jag gick i folkhopen, vandrade med den till Guds hus under jubelrop och tacksägelse, en högtidsfirande skara.
Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud.
Jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.
Min Gud, min själ är bedrövad i mig. Därför tänker jag på dig i Jordans land och på Hermons höjder, på Misars berg. Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall. Alla dina svallande böljor går fram över mig.
Om dagen sänder HERREN sin nåd och om natten är hans sång hos mig, en lovsång till min livs Gud. Jag vill säga till Gud, min klippa: "Varför har du glömt mig, varför måste jag gå sörjande, ansatt av fiender?" Det är som krossade man benen i min kropp, när mina ovänner hånar mig och ständigt säger till mig: "Var är nu din Gud?"
Varför är du så bedrövad, min själ, och varför så orolig i mig? Sätt ditt hopp till Gud,
ty jag skall åter få tacka honom, min frälsning och min Gud." Ps.42:2-13
Livet kan ibland vara som för mannen i öknen, hettan och värmen torkar ut varenda liten gnutta vatten och liv, men vi måste ta oss framåt. Vi får inte ge upp. Hjälpen är närmre än vad vi många gånger tror.
Jesus säger så här;
"Jesus svarade henne: "Var och en som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv."" Joh.4:13-14
Även om livet kan vara tufft, som för mannen i öknen, så vill Gud låta liv strömma fram från vårt inre. Gud vill plantera en källa av liv i oss, som kan ge oss näring oavsett hur torra på kärlek, glädje m.m. våra omständigheter än är.
"På den sista dagen, den största i högtiden, stod Jesus och ropade: "Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger." Detta sade han om Anden, som de skulle få som trodde på honom." Joh.7:37-39
Låt Jesus få ge dig vatten, livets vatten, så att du aldrig mer behöver törsta efter mening och kärlek.
Känner du inte Jesus, så har du möjligheten att börja göra det idag. Länken här leder till "Frälsningsbön", klicka på den och läs den med ditt hjärta, den hjälper dig att söka Gud. Jesus älskar dig och vill uppenbara sig för dig!
Gud välsigne er! / Johan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar